Historisk tid i Jämtland
Medeltiden
Vid kristnandet av Jämtland växte socknarna fram kring de nyanlagda
kyrkorna . Senast på 1200-talet hade kolonisationen nått så långt att
stora delar av landskapet var bebyggt. Under senmedeltiden drabbades Jämtland
av en kraftig folkminskning, som omvittnas av de ännu bevarade spåren
efter s.k. ödesbölen, dvs. övergivna gårdar. Bidragande till tillbakagången
var med stor sannolikhet digerdöden under 1300- och 1400-talen i
kombination med utsugna jordar.
De första omnämnandena av Jämtland i skriftligt material har tydliga
inslag av svenskt inflytande. Frösöstenen (från 1000-talet) omtalar att
Östman Gudfasts son lät kristna Jämtland. Landskapet kom i kyrkligt
avseende att tillhöra Uppsala stift, medan de politiska förhållandena
var mindre klara. Mycket tyder dock på att Jämtland hade en relativt
oberoende ställning och från början varken var svenskt eller norskt.
Under 1100-talet kom Jämtland att höra till Norge, ragundabygden dock först
senare, även om förbindelsen var ganska lös. Fastare blev den från
1178, sedan den norske kungen Sverre besegrat en jämtländsk bondehär.
Även i fortsättningen bevarade dock Jämtland en viss självständighet.
År 1273 slöts ett avtal om Jämtlands gränser mot Norge och de svenska
landskapen. Den ännu bevarade gränshandlingen drar upp Jämtlands nordgräns
mot Finnmarken, och fortsätter med en uppräkning av olika gränsmärken
mellan Jämtland och Hälsingland och mellan Jämtland och Härjedalen. Råmärkesuppräkningen
är delvis svårtolkad, men gränshandlingen är viktig genom att den
visar både de hävdvunna gränserna, parternas aktuella anspråk och
lokala detaljer i kulturbygden.
Förvaltning och beskattning
Före den kyrkliga indelningen fanns en indelning i fyra fjärdingar, som
nådde fram till Storsjön och var föregångare till tingslagen. Ca 1300
hade de 37 socknar som ännu utgör Jämtland i stort sett tagit form.
Makten utövades av norska sysslomän och fogdar från Förberg vid Öneberget
på Frösön, från 1400-talet med kungsgården där som förvaltningscentrum.
Skatten utgick främst i skinnvaror, men även i järn. Jordbruk, fiske
och jakt dominerade, men handeln med kringliggande landskap, särskilt
levangerbygden i Norge, spelade också tidigt en roll.
Jämtlandslagen bär spår av både norsk och svensk påverkan. Den valde
lagmannen skipade rätt på Jamtamot till dess att lagtinget, "de
24", tillkom på 1470-talet. Lett av lagmannen skulle detta döma över
bygdetingen. Det fortlevde till 1863, då de nuvarande landstingen
tillkom. Under 1400-talet lydde Jämtland tidvis under Sverige. I
nationalitetsstriderna spelade riddaren Örjan Karlsson från Hackås en
viktig roll. Jämtlands mellanställning - den kyrkliga överheten var
svensk medan den politiska var norsk - ledde till en lång konflikt om den
fulla makten , där befolkningen tidvis drabbades hårt. Ett uttryck för
de svenska anspråken var den svenske ärkebiskopens täta
visitationsresor i landskapet.
Reformationen och stormaktstiden
Reformationen genomfördes av Gustav Vasas förtrogne, landsprosten Erik
Andersson i Oviken. Det svensksinnade prästerskapet kunde utnyttjas även
politiskt av den svenske kungen. Under nordiska sjuårskriget, 1563-70 erövrades
Jämtland av svenska trupper, varvid svensk förvaltning infördes. En
befolkning på ca 11 000 personer tvingades att hysa en armé bestående
av fler än 4000 soldater. I freden 1570 återgick Jämtland till
Danmark-Norge. Denna gång lades landskapet under Nidaros stift; de
svensksinnade prästerna fick dock sitta kvar. Sedan 1500-talets början
hade Jämtland varit förlänat till danska länsherrar, som styrde som
fogdar. Detta system återinfördes nu. Inom ramen för en relativt stor
självständighet skedde en viss fördanskning, bl.a. genom tillkomsten av
Västerhus skola och tillsättandet efterhand av danska präster.
Under det svensk-danska kriget 1611-13 ockuperades Jämtland på nytt av
Sverige, Baltzarfejden. Då den svenska hären föll in i Jämtland tog
den dansk-norska hären till flykten och drog sig ut ur landskapet. Jämtarna
kunde inte försvara sig militärt, och de svenska trupperna kontrollerade
landskapet helt. Trots att Jämtland underkastat sig segrarna brände
svenska knektar delar av socknarna närmast Norge, där befolkningen under
sjuårskriget visat sig opålitligt mot svenskarna. Många flydde, den
kvarvarande befolkningen tvingades avlägga trohetsed till svenska kronan
och svensk förvaltning infördes i Jämtland och Härjedalen. I freden i
Knäred 1613 fick dock svenskarna ge upp de båda landskapen. Jämtland
berövades nu av danska kronan sina tidigare privilegier. De jämtar som
ansågs ha uppträtt landsförrädiskt under den svenska ockupationen
skulle förklaras fredlösa och mista sin jord.
Av de ca 1470 odelsbönderna i landskapet konfiskerades
jorden för ca 1300, de fick dock sitta kvar på sina gårdar som
arrendatorer.
Tiden efter kriget blev svår. Arvsrätten var inte längre skyddad, och
överheten kunde förfoga över gårdarna efter behag. Fogdarnas regemente
blev hårdare och alla klagomål från allmogen tillbakavisades. Stora
krav ställdes på dagsverken, skjutsning och andra tjänster. Först mot
slutet av 1630-talet lättade trycket något.
Under nästa svensk-danska krig, 1643-45, intogs Jämtland och Härjedalen
på nytt av svenska trupper. De flesta präster och ämbetsmän flydde nu
till Norge, och allmogen var inte vänligt stämd mot svenskarna. Danmark
återtog inom kort Jämtland och Härjedalen, varefter inga krigsrörelser
skedde i landskapen. Till befolkningens bestörtning övergick de båda
landskapen vid freden i Brömsebro 1645 till Sverige. Fördanskningen av Jämtland
hade varit effektiv och befolkningen var denna gång helt dansksinnad. Från
svensk sida ville man nu befästa sitt välde med försiktighet. Det
dittillsvarande självstyret fick till stora delar bestå, och redan 1647
fick bönderna i Jämtland representation i den svenska riksdagen. De gårdar
som konfiskerats återgick till ägarna, dock mot särskilda skatter. Prästerna
fick sitta kvar och hålla gudstjänster som tidigare, men svenska språket
skulle införas efter hand. Landskapet förenades med Uppsala stift (från
1647 Härnösands stift) och som ett led i försvenskningen tilläts
endast svenska skolor; 1649 tillkom en skola i Oviken, avlöst 1679 av Frösö
trivialskola. Försöken att styra över Jämtlands norgehandel till den
svenska sidan mötte motstånd från befolkningen. Vägar och postväsen
rustades upp för att knyta Jämtland närmare till Sverige. Försvenskningen
gick dock trögt, vilket bl.a. visade sig vid krigen mot Danmark-Norge
1657-60 och 1675-79, då den jämtländska allmogen såg sina forna herrar
som befriare. Försvenskningsarbetet fortsatte därför energiskt efter
krigen, på samma sätt som i de nyerövrade sydliga landskapen.
Jämtarnas svenskhet sattes snart på prov. Det stora nordiska kriget
1700-21 drabbade invånarna genom förluster både hos civilbefolkningen
och bland de utskrivna soldaterna. Till den stora dödligheten bidrog svält
och epidemier. År 1718 samlade Karl XII en stor armé för ett anfall mot
Norge. Väldiga förråd av krigsmateriel och livsmedel lades upp i Jämtland
inför anfallet. Med Jämtlands regemente i spetsen ryckte trupperna in i
grannlandet för att gå mot Trondheim. Kungens död 1718 ledde till det
ödesdigra återtåget året därpå över gränsfjällen, då fler än
3000 soldater omkom. Jämtlands regemente mer än halverades. Roteringen
till regementet blev därefter en tung börda, enligt många en bidragande
orsak till landskapets fattigdom.
Ännu i mitten på 1700-talet var det centrala i Jämtland en ganska
isolerad storbygd, omgiven av ödemarker och avlägsna småbygder. Bilden
ändrades dock, och en tid av intensiv nybyggarverksamhet inträdde.
Nyodlandet var ett led i frihetstidens utilitaristiska ekonomiska politik.
Folkökningen blev ett medel att förbättra landets ekonomi. En rad förordningar
om nybyggarverksamhet utfärdades. Nybyggarna lockades med spannmålsunderstöd,
skattefrihet och kontanta bidrag, men de måste söka sig bort från den
redan brukade medeltida bygden och dess utmarker. Framför allt blev det
nu norra Jämtland och urbergets skogar som bebyggdes.
Under 1700-talet spelade bondehandeln liksom tidigare en viktig roll i Jämtlands
ekonomi. I Norge köptes fisk, salt och hästar, som sedan byttes mot
varor från jakten, boskapsskötseln, hemslöjden och hantverket. Dessa
varor såldes vidare på marknader i Bergslagen och i Mälarområdet. Därifrån
kunde bönderna återvända med koppar, järn och smide, varor som de
sedan utökade med lin och linnevävnader under sin hemresa genom Hälsingland.
Tillsammans med myrjärnssmide från Jämtland kunde böndernas på så sätt
förvärvade handelsvaror föras vidare mot Norge för att bytas mot
norska varor. Från gammal tid levde de stora frösö- och
levangermarknaderna kvar. Under 1700-talet tillkom ytterligare marknader,
och bondehandeln antog på så sätt stora dimensioner. Efter hand skedde
en specialisering, bl.a. genom s.k. sörkörare, främst bestående av
storsjöbygdens bönder.
Med järnvägen följde en radikal förändring av näringslivet.
Industrivaror kunde spridas genom de allt fler lanthandlarna. Spannmål
kunde köpas in. Den gamla handeln upphörde, och kornodlingen behövdes
inte längre som försörjningsbas. Jordbrukets produkter fick dock en ny
marknad hos de nya grupperna av arbetare och tjänstemän, som behövde
lantbruksvaror som mjölk, smör, ost och kött. Mjölkproduktionen ökade,
och odlingslandskapet förändrades genom att köttproduktionen krävde
stora betesmarker. En del av åkern blev slåttervall,
nyodlingsverksamheten ökade åter, och lantbruksredskapen förbättrades.
Genom insatser för att främja industrin och inflyttningen kunde Östersund
skapa en viss tillväxt, medan andra delar av landskapet tunnades ut. Samhällsfunktionerna
centraliserades till stor del, och den offentliga förvaltningen blev länets
viktigaste näringsområde. Nya ansträngningar att modernisera jordbruket
och rationalisera skogsbruket gjordes for att motverka krisen. Bl.a. har
turistanläggningarna byggts ut, vilket gett sysselsättning och viktiga
intäkter.
Källa: "Norrländsk uppslagsbok", Norrlands
Universitetsförlag i Umeå AB, 1994
Tillbaka
|