Tillbaka

Historisk tid i Jämtland

 

Medeltiden

Vid kristnandet av Jämtland växte socknarna fram kring de nyanlagda kyrkorna . Senast på 1200-talet hade kolonisationen nått så långt att stora delar av landskapet var bebyggt. Under senmedeltiden drabbades Jämtland av en kraftig folkminskning, som omvittnas av de ännu bevarade spåren efter s.k. ödesbölen, dvs. övergivna gårdar. Bidragande till tillbakagången var med stor sannolikhet digerdöden under 1300- och 1400-talen i kombination med utsugna jordar.

De första omnämnandena av Jämtland i skriftligt material har tydliga inslag av svenskt inflytande. Frösöstenen (från 1000-talet) omtalar att Östman Gudfasts son lät kristna Jämtland. Landskapet kom i kyrkligt avseende att tillhöra Uppsala stift, medan de politiska förhållandena var mindre klara. Mycket tyder dock på att Jämtland hade en relativt oberoende ställning och från början varken var svenskt eller norskt. Under 1100-talet kom Jämtland att höra till Norge, ragundabygden dock först senare, även om förbindelsen var ganska lös. Fastare blev den från 1178, sedan den norske kungen Sverre besegrat en jämtländsk bondehär. Även i fortsättningen bevarade dock Jämtland en viss självständighet.

År 1273 slöts ett avtal om Jämtlands gränser mot Norge och de svenska landskapen. Den ännu bevarade gränshandlingen drar upp Jämtlands nordgräns mot Finnmarken, och fortsätter med en uppräkning av olika gränsmärken mellan Jämtland och Hälsingland och mellan Jämtland och Härjedalen. Råmärkesuppräkningen är delvis svårtolkad, men gränshandlingen är viktig genom att den visar både de hävdvunna gränserna, parternas aktuella anspråk och lokala detaljer i kulturbygden.

Förvaltning och beskattning

Före den kyrkliga indelningen fanns en indelning i fyra fjärdingar, som nådde fram till Storsjön och var föregångare till tingslagen. Ca 1300 hade de 37 socknar som ännu utgör Jämtland i stort sett tagit form. Makten utövades av norska sysslomän och fogdar från Förberg vid Öneberget på Frösön, från 1400-talet med kungsgården där som förvaltningscentrum. Skatten utgick främst i skinnvaror, men även i järn. Jordbruk, fiske och jakt dominerade, men handeln med kringliggande landskap, särskilt levangerbygden i Norge, spelade också tidigt en roll.

Jämtlandslagen bär spår av både norsk och svensk påverkan. Den valde lagmannen skipade rätt på Jamtamot till dess att lagtinget, "de 24", tillkom på 1470-talet. Lett av lagmannen skulle detta döma över bygdetingen. Det fortlevde till 1863, då de nuvarande landstingen tillkom. Under 1400-talet lydde Jämtland tidvis under Sverige. I nationalitetsstriderna spelade riddaren Örjan Karlsson från Hackås en viktig roll. Jämtlands mellanställning - den kyrkliga överheten var svensk medan den politiska var norsk - ledde till en lång konflikt om den fulla makten , där befolkningen tidvis drabbades hårt. Ett uttryck för de svenska anspråken var den svenske ärkebiskopens täta visitationsresor i landskapet.

Reformationen och stormaktstiden

Reformationen genomfördes av Gustav Vasas förtrogne, landsprosten Erik Andersson i Oviken. Det svensksinnade prästerskapet kunde utnyttjas även politiskt av den svenske kungen. Under nordiska sjuårskriget, 1563-70 erövrades Jämtland av svenska trupper, varvid svensk förvaltning infördes. En befolkning på ca 11 000 personer tvingades att hysa en armé bestående av fler än 4000 soldater. I freden 1570 återgick Jämtland till Danmark-Norge. Denna gång lades landskapet under Nidaros stift; de svensksinnade prästerna fick dock sitta kvar. Sedan 1500-talets början hade Jämtland varit förlänat till danska länsherrar, som styrde som fogdar. Detta system återinfördes nu. Inom ramen för en relativt stor självständighet skedde en viss fördanskning, bl.a. genom tillkomsten av Västerhus skola och tillsättandet efterhand av danska präster.

Under det svensk-danska kriget 1611-13 ockuperades Jämtland på nytt av Sverige, Baltzarfejden. Då den svenska hären föll in i Jämtland tog den dansk-norska hären till flykten och drog sig ut ur landskapet. Jämtarna kunde inte försvara sig militärt, och de svenska trupperna kontrollerade landskapet helt. Trots att Jämtland underkastat sig segrarna brände svenska knektar delar av socknarna närmast Norge, där befolkningen under sjuårskriget visat sig opålitligt mot svenskarna. Många flydde, den kvarvarande befolkningen tvingades avlägga trohetsed till svenska kronan och svensk förvaltning infördes i Jämtland och Härjedalen. I freden i Knäred 1613 fick dock svenskarna ge upp de båda landskapen. Jämtland berövades nu av danska kronan sina tidigare privilegier. De jämtar som ansågs ha uppträtt landsförrädiskt under den svenska ockupationen skulle förklaras fredlösa och mista sin jord.

Av de ca 1470 odelsbönderna i landskapet konfiskerades jorden för ca 1300, de fick dock sitta kvar på sina gårdar som arrendatorer.

Tiden efter kriget blev svår. Arvsrätten var inte längre skyddad, och överheten kunde förfoga över gårdarna efter behag. Fogdarnas regemente blev hårdare och alla klagomål från allmogen tillbakavisades. Stora krav ställdes på dagsverken, skjutsning och andra tjänster. Först mot slutet av 1630-talet lättade trycket något.

Under nästa svensk-danska krig, 1643-45, intogs Jämtland och Härjedalen på nytt av svenska trupper. De flesta präster och ämbetsmän flydde nu till Norge, och allmogen var inte vänligt stämd mot svenskarna. Danmark återtog inom kort Jämtland och Härjedalen, varefter inga krigsrörelser skedde i landskapen. Till befolkningens bestörtning övergick de båda landskapen vid freden i Brömsebro 1645 till Sverige. Fördanskningen av Jämtland hade varit effektiv och befolkningen var denna gång helt dansksinnad. Från svensk sida ville man nu befästa sitt välde med försiktighet. Det dittillsvarande självstyret fick till stora delar bestå, och redan 1647 fick bönderna i Jämtland representation i den svenska riksdagen. De gårdar som konfiskerats återgick till ägarna, dock mot särskilda skatter. Prästerna fick sitta kvar och hålla gudstjänster som tidigare, men svenska språket skulle införas efter hand. Landskapet förenades med Uppsala stift (från 1647 Härnösands stift) och som ett led i försvenskningen tilläts endast svenska skolor; 1649 tillkom en skola i Oviken, avlöst 1679 av Frösö trivialskola. Försöken att styra över Jämtlands norgehandel till den svenska sidan mötte motstånd från befolkningen. Vägar och postväsen rustades upp för att knyta Jämtland närmare till Sverige. Försvenskningen gick dock trögt, vilket bl.a. visade sig vid krigen mot Danmark-Norge 1657-60 och 1675-79, då den jämtländska allmogen såg sina forna herrar som befriare. Försvenskningsarbetet fortsatte därför energiskt efter krigen, på samma sätt som i de nyerövrade sydliga landskapen.

Jämtarnas svenskhet sattes snart på prov. Det stora nordiska kriget 1700-21 drabbade invånarna genom förluster både hos civilbefolkningen och bland de utskrivna soldaterna. Till den stora dödligheten bidrog svält och epidemier. År 1718 samlade Karl XII en stor armé för ett anfall mot Norge. Väldiga förråd av krigsmateriel och livsmedel lades upp i Jämtland inför anfallet. Med Jämtlands regemente i spetsen ryckte trupperna in i grannlandet för att gå mot Trondheim. Kungens död 1718 ledde till det ödesdigra återtåget året därpå över gränsfjällen, då fler än 3000 soldater omkom. Jämtlands regemente mer än halverades. Roteringen till regementet blev därefter en tung börda, enligt många en bidragande orsak till landskapets fattigdom.

Ännu i mitten på 1700-talet var det centrala i Jämtland en ganska isolerad storbygd, omgiven av ödemarker och avlägsna småbygder. Bilden ändrades dock, och en tid av intensiv nybyggarverksamhet inträdde. Nyodlandet var ett led i frihetstidens utilitaristiska ekonomiska politik. Folkökningen blev ett medel att förbättra landets ekonomi. En rad förordningar om nybyggarverksamhet utfärdades. Nybyggarna lockades med spannmålsunderstöd, skattefrihet och kontanta bidrag, men de måste söka sig bort från den redan brukade medeltida bygden och dess utmarker. Framför allt blev det nu norra Jämtland och urbergets skogar som bebyggdes.

Under 1700-talet spelade bondehandeln liksom tidigare en viktig roll i Jämtlands ekonomi. I Norge köptes fisk, salt och hästar, som sedan byttes mot varor från jakten, boskapsskötseln, hemslöjden och hantverket. Dessa varor såldes vidare på marknader i Bergslagen och i Mälarområdet. Därifrån kunde bönderna återvända med koppar, järn och smide, varor som de sedan utökade med lin och linnevävnader under sin hemresa genom Hälsingland. Tillsammans med myrjärnssmide från Jämtland kunde böndernas på så sätt förvärvade handelsvaror föras vidare mot Norge för att bytas mot norska varor. Från gammal tid levde de stora frösö- och levangermarknaderna kvar. Under 1700-talet tillkom ytterligare marknader, och bondehandeln antog på så sätt stora dimensioner. Efter hand skedde en specialisering, bl.a. genom s.k. sörkörare, främst bestående av storsjöbygdens bönder.


Med järnvägen följde en radikal förändring av näringslivet. Industrivaror kunde spridas genom de allt fler lanthandlarna. Spannmål kunde köpas in. Den gamla handeln upphörde, och kornodlingen behövdes inte längre som försörjningsbas. Jordbrukets produkter fick dock en ny marknad hos de nya grupperna av arbetare och tjänstemän, som behövde lantbruksvaror som mjölk, smör, ost och kött. Mjölkproduktionen ökade, och odlingslandskapet förändrades genom att köttproduktionen krävde stora betesmarker. En del av åkern blev slåttervall, nyodlingsverksamheten ökade åter, och lantbruksredskapen förbättrades.


Genom insatser för att främja industrin och inflyttningen kunde Östersund skapa en viss tillväxt, medan andra delar av landskapet tunnades ut. Samhällsfunktionerna centraliserades till stor del, och den offentliga förvaltningen blev länets viktigaste näringsområde. Nya ansträngningar att modernisera jordbruket och rationalisera skogsbruket gjordes for att motverka krisen. Bl.a. har turistanläggningarna byggts ut, vilket gett sysselsättning och viktiga intäkter.

 

Källa: "Norrländsk uppslagsbok", Norrlands Universitetsförlag i Umeå AB, 1994

Tillbaka